Jag stod där som ett fån. Vad sa han för något? Det var mitt första riktiga sommarjobb som jag hade sökt och fått på helt egna meriter. Inte för jag kände någon som kände någon.
– Om inte alla går med så blir det ju ingen effekt, sa han. Vi har rätt dålig lön här. Då kommer det hit någon som tittar på våra löner.
– Jag tycker inte jag har dålig lön, sa jag. Jag jobbar ju bara här i sommar. Kul är det också. Sen vill jag ju ha jobb nästa sommar också. Kanske chefen blir sur då? Varför ska jag vara med i facket?
Det slutade med att jag inte gick med.

Några år senare började jag inom kooperationen och jobbade på både Konsum och OBS! Det var inte så mycket att snacka om där.
-Här är vi med i Handels, sa någon och så var man det. Mot slutet av min tid där blev jag tillfrågad om jag ville gå en facklig utbildning. De hade tyckt att jag var bra på att prata.
Efter det bytte jag till Televerket och fackförbundet som numera heter SEKO. Där blev jag så småningom fackligt aktiv som bland annat förhandlare, tidningsredaktör, skyddsombud och  klubbordförande. Att förhandla med arbetsgivaren var ibland enormt påfrestande och jag slogs ibland av bristen på empati.
Jag var även aktiv som ordförande i LO:s ungdomskommitté, utbildare i jämställdhet och EU-frågor. Otroligt spännande och lärorikt och många gånger kände man ändå att man verkligen kunde påverka arbetsplatsen man jobbade på. Till exempel som när vi en gång för alla blev av med våra delade turer.

Efter tio år i sa jag sen upp mig från Telia som det hade bytt namn till, för att bli egen företagare på heltid. Jag blev då uppringd av en god facklig vän från SEKO.
– Tyvärr Michael, du kan inte vara medlem längre. Du får kolla om du kan vara med i Småföretagarna eller nåt.
Sen var det slut. Jag var med i Företagarna ett tag och var t.o.m förtroendevald ersättare någonstans, men det var inte samma sak. Inte samma glöd.

Michael Ländin