När AI-kommissionens rapport “Färdplan för Sverige” presenterades i november 2024 möttes den av stora ord: Sverige halkar efter, nu krävs handling, kraftsamling och ledarskap. Men vad har egentligen hänt sedan dess? Tyvärr väldigt lite – åtminstone om man ser till konkret politisk verkstad.

Regeringen har visserligen gett några myndigheter uppdrag och tillsatt utredningar. Men den samlade känslan är att AI-kommissionens 75 förslag håller på att gå samma väg som så många andra statliga utredningar: de används som retorik – inte som handlingsplan.

Här är några skäl till varför färdplanen riskerar att bli ännu en hyllvärmare:

1. Ingen ny AI-strategi – inga tydliga mål

Trots att kommissionen efterlyste en nationell plan, har regeringen inte presenterat någon. Istället har man klumpat ihop AI med en bred digitaliseringsstrategi där riktningen är vag och ansvaret oklart.

2. Inga nya pengar

Inte en enda krona har öronmärkts för att genomföra färdplanens förslag. Myndigheter ska prioritera inom befintliga ramar – vilket i praktiken innebär att inget händer. Att genomföra en AI-revolution utan investeringar är orealistiskt.

3. Ingen central styrning

Det talades om en AI-task force på Regeringskansliet – den har inte sett dagens ljus. Samtidigt saknas en myndighet med tydligt ansvar för samordning. I stället splittras ansvaret mellan Digg, IMY, SCB och andra, utan helhetsgrepp.

4. Utredningar i stället för beslut

Utredningar om datadelning, myndighetssammanslagning och AI-verkstäder pågår – men deras resultat dröjer till 2026 eller troligen ännu senare. I AI-världen är det en evighet. Sverige riskerar bli omkört innan vi ens fått upp farten.

5. Saknas satsningar på AI-infrastruktur

Färdplanen pekade ut behovet av beräkningskraft, öppen data och tillgång till stora språkmodeller. Men här har inga satsningar beslutats. Inget nationellt initiativ för öppen AI. Ingen kraftfull HPC-lösning. Inga regler för att stödja innovation.

Regeringen har fortfarande chansen att agera – men då krävs ett skifte från fina ord till tuffa beslut. Sverige kan inte AI-reglera sig till framgång. Vi måste bygga, testa, lära, investera – och våga prioritera.

Annars riskerar AI-kommissionen gå samma öde till mötes som många tidigare digitala initiativ: ett ambitiöst dokument som samlar damm, medan andra länder springer förbi.

Vad borde göras nu?

Om jag fick formulera en mer handlingsinriktad linje skulle den bygga på tre enkla principer:

  1. Gör det möjligt att lyckas. Tillför riktade resurser till myndigheter, kommuner och universitet – minst 2 miljarder kronor per år under en femårsperiod. Det är en rimlig satsning för att möjliggöra bred AI-implementering, pilotprojekt och kompetensutveckling i hela den offentliga sektorn. Låt dem bygga, testa och misslyckas snabbt – och sedan dela sina lärdomar.
  2. Sätt mål som går att mäta. Alla offentliga AI-satsningar måste ha tydliga effekter – inte bara strategier, utan faktiskt genomförande.
  3. Skapa ett samlat ledarskap. Inrätta en oberoende AI-samordning med mandat, resurser och ansvar att leda, följa upp och korrigera kursen.

Det handlar inte om att centralstyra, utan om att ge riktning. Om vi menar allvar med att Sverige ska ligga i framkant inom AI så måste vi också agera som ett land som vill vinna – inte bara debattera mållinjen.

Michael Ländin, Ersättare i riksdagen för Socialdemokraterna Kalmar län