Kanske det viktigaste beslutet i Kalmar någonsin
Jag har suttit som ersättare i kommunstyrelsen i åtta år. Vi har tagit många stora beslut och inriktningar. Nytt reningsverk, ny simhall, nya bostäder och åtta budgetar på många miljarder varje år som ger kommuninvånarna saker som skola, äldreomsorg, individ- och familjeomsorg och mycket annat.
Jag har också sett flera beslut som tagits för många år sedan av politiker i Kalmar. Som inköp av mark till företag eller bostäder som gör att vi har möjligheter att växa som kommun. Dessa har känts väldigt framsynta.
Men faktum är att det inriktningsbeslut som togs igår nog kommer att vara det bästa beslut en kommunledning någonsin tagit i Kalmar. Beslutet innebär att 1,1 miljard av vinsten som blev vid försäljningen av KIFAB sätts in i en fond. Ett slags generationskonto som avsätts till framtidens kommuninvånare. Våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Pengarna ska inte gå till drift eller skattesänkningar. De får heller inte röras förrän vi nått 2 miljarder och först därefter kan överskottet användas. Det som vi tänker på i första hand just nu är kanske klimatåtgärder, insatser mot havsnivåhöjningar eller andra akuta åtgärder. Men det kan också vara andra saker som framtidens kommuninvånare behöver investera i. Kanske infrastruktur eller saker som ännu inte kommit upp på dagordningen.
Just det här mötet gick jag in som ordinarie ledamot och jag tror i ärlighetens namn att just detta beslutet är det jag kommer minnas mest av min tid i kommunstyrelsen. Det beslut som gör att Kalmar får egen rådighet över framtiden och en stark ekonomi. Ett beslut som lämnar över en möjlighet för Kalmars invånare i kanske 100 år, att själva bestämma över sin framtid.
Regeringen har nu presenterat en tandvårdsreform där personer över 67 år ska få ett högkostnadsskydd liknande det som finns i sjukvården. Det är ett viktigt steg framåt.
Men samtidigt har samma regering tagit bort det särskilda stödet för unga. Det slår hårt mot studenter och unga vuxna som redan kämpar med små marginaler. Lägg därtill att många låginkomsttagare och personer med kroniska sjukdomar sedan länge har svårt att ha råd med den tandvård de behöver. Resultatet blir ett system där hjälp ges till vissa – men lämnar andra i sticket.
Precis som så ofta med den här regeringen blir det halvdant. Man gör något för att man känner sig tvungen – men utan att ta ansvar fullt ut. Resultatet blir en reform som hjälper vissa, men lämnar andra i sticket. Sverige förtjänar bättre än slarviga halvmesyrer – vi behöver en politik som gör tandvården till en självklar del av välfärden för alla.