Ibland känns det trögt med demokrati. Det ska diskuteras och debatteras. Det ska ändras på så det passar alla. Det blir ibland ett steg fram och ibland ett steg tillbaka. Men någon gång går det precis som man vill. I december valdes jag till ombud…
Äntligen satsas det på äldres tandhälsa – det var verkligen på tiden. Att få tänderna lagade ska inte vara en fråga om plånboken, särskilt inte för den generation som byggt vårt land.
Regeringen har nu presenterat en tandvårdsreform där personer över 67 år ska få ett högkostnadsskydd liknande det som finns i sjukvården. Det är ett viktigt steg framåt.
Men samtidigt har samma regering tagit bort det särskilda stödet för unga. Det slår hårt mot studenter och unga vuxna som redan kämpar med små marginaler. Lägg därtill att många låginkomsttagare och personer med kroniska sjukdomar sedan länge har svårt att ha råd med den tandvård de behöver. Resultatet blir ett system där hjälp ges till vissa – men lämnar andra i sticket.
Precis som så ofta med den här regeringen blir det halvdant. Man gör något för att man känner sig tvungen – men utan att ta ansvar fullt ut. Resultatet blir en reform som hjälper vissa, men lämnar andra i sticket. Sverige förtjänar bättre än slarviga halvmesyrer – vi behöver en politik som gör tandvården till en självklar del av välfärden för alla.
